Det är något som jag funderar på dag in och dag ut, vad är egentligen planerat för mig? Allt med jobb, skola, livsstandard etcetc är något som följer med mig dagligen i min låtsas-fight mot ryssen som aldrig kommer komma. Detta är dock tankar som mest uppstår när jag är här på stället som Gud glömde, som Satan inte ville ha och som Staten köpte och ingen annan stans. Varför kan man undra? Ja det undrar jag också.
När jag är hemma i Jönköping så lever jag bara livet och det är inte speciellt konstigt när man umgås med världens underbaraste människor, äter god mat, bara går runt med hungern av att ta in nya intryck och bara bli ett med smålands guldkorn. Jag tror inte att jag kan beskriva med ord hur dom här första månaderna mer eller mindre har förändrat mitt liv, förändrat min syn på många saker och ting, att uppskatta det jag har och inte kräva mer och inse att det faktiskt finns folk som bryr sig, inte bara när det passar dom utan som faktiskt alltid vill vara där och uppleva dagen med en. Jag lär känna nya människor varje gång jag kommer hem över helgen eller stannar hemma en längre tid och det är så fruktansvärt kul. Ni som känner mig väl vet hur jag är och då förstår ni även att jag stortrivs.
Jag sitter även och räknar ner dagarna numera, 37 dagar kvar. Jag kan inte fatta det riktigt och vet inte vad jag ska tänka och tycka om det. Eller nu ljög jag, DET SKA BLI SÅ SNUSKIGT SKÖNT SÅ DET FINNS INTE KNAPPT! Då blir det så sjukt gött häng i sveriges kristnaste stad. Det har planerats endel men det är inget jag kan släppa nu, men kan berätta att det planeras in en dokumentärfilm som bör vara klar i slutet av sommaren! Mer om det senare.
Nu ska jag sluta skriva och sluta snacka om massa skit ni ändå inte bryr er om. Kände bara att jag behövde skriva av mig lite, det var ju trots allt ett rätt bra tag sen. Tills vidare, ha det bäst!
//Indian-Jonte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar